Ingen klocka ringde på morgonen, så vi var inte iväg så tidigt idag. Vädret var alldeles strålande med sol på en klarblå himmel. Eremiterna är inte vana vid varken värme eller massa folk, så vi blev snart otåliga på att ge oss iväg. Till något ställe med mer fläkt och mindre folk. Så vi siktade in oss på Ursholmen (tillhör nationalparken Kosterhavet). Det är ytterligare en av Mästerätarens absoluta favoritställen på planeten. 

Fakta om Ursholmen: Ursholmen är Sveriges västligaste bebyggda ö. Ursholmen fick sin fyrplats under 1890-talet. Det speciella är att man byggde två fyrtorn bredvid varandra. När ljusen sågs i rätt linje kunde sjöfararna använda dem för att orientera sig och skilja Ursholmen från andra fyrar längs kusten. Ursholmarnas berggrund består huvudsakligen av gnejs. Gnejsen är genombruten av parallella gångar av svart diabas. De väl synliga diabasgångarna kallas ”Hin Håles (Djävulens) Harvedrag”. Ursholmarna har uppkallats efter sina, på läsidan, steniga stränder, med klappersvallar med rundade stenar (stenmalar på bohuslänska). Ur eller orär fornvästnordiska för sten. När fyrpersonalen var som störst fanns det en skola på Ursholmen under en del av året. Fyrarna var bemannade fram till 1965. Bebyggelsen på Ursholmen består av de två fyrtornen, tre bostäder, ett museum (tidigare förrådsbod), fyra ladugårdar samt ved- och fäbodar.

Segel sattes när vi kom ut på Kosterfjorden. Det blev en MAXfart på två knop. Men mer 1,2 knop. Inte ens fiskekrokar i vattnet hjälpte. 🎣 Så LilleSkutt fick sparka igång och hjälpa oss över. Sedan snirklade vi oss igenom Kosters skärgård fram till Ursholmen. Obeskrivligt vackert med de små holmarna och skären överallt i det knallblå vattnet. Det gäller att ha tungan rätt i mun även när man navigerar med plotter i de här trakterna. Man beundrar skickligheten hos de som navigerat bland alla skär med papperskort och ännu tidigare med ännu enklare hjälpmedel. Det finns en film längre ner där det är filmat vid sidan av båten när vi går in i Ursholmens lagun. 

Akterbojar är utlagda sedan några år så att ankring inte ska slita så mycket på botten här. Det blev en snygg tilläggning mot klipporna. Mästerätarens knä vägrade att medverka till en ilandstigning med akrobatiska inslag. Mästerkockens långa ben fixar dock den manövern galant. Så han fotograferade de kända vyerna. Ingen nöd har rått för Mästerätaren som njutit av musik i lurar och härligt bad. Mästerkocken städade bort skägg på roder och akter. Det går ju äntligen att ligga i vattnet en stund. Man får säga att det känns stor skillnad på 11 och 17 grader!! 😅

Nu inväntar vi stillsamt in solförmörkelsen (om inte annalkande moln sabbar den planen) och finalen för Sarorna på 50 m fjäril.